Nordenskiöldsloppet 2018 the story

Logistik

Dagen innan loppet ägnades en del tid åt logistik kring de fyra tilldelade plastsäckar som man skulle packa med noga genomtänkta val av ombyte av kläder och övriga artiklar/mat som man önskade att ta med under skidloppets olika stationer. Frågan var på vilken station vill jag ha min varma väst? När ska jag ha ett extra underställ och när behöver jag pannlampan?

Det skulle packas i vit säck – Granudden 60/140 kilometer, grå säck – Ragalvisjiegge 20 /180 kilometer, blå säck – Årrenjarka 100 kilometer (Vändpunkten) och svart plastsäck för start/mål

(Dusch och ombyteskläder).

Loppet

Starten från Purkijaur gick lördagen den 24 mars klockan 06.00. Vi var ca 394 deltagare i loppet (Mindre än hälften av alla deltagare klarade att ta sig i mål) eliten stod längst fram och jag stod längst bak i ledet tillsammans med amatörerna. Ett ymnigt snöfall tog fart och det snöade hela dagen och de resterande timmar för mig ute på banan i spåret. Den allra första milen fanns det två spår, resten av loppet fanns det som allra bäst ett spår. Det tog rejält på mina krafter att spåra själv vissa delar av banan (År 1884 fick Pavva Nilsson Tourda spåra de 220 kilometerna själv).

Bild tagen från Nordenskiöldsloppet.se

Banan slingrar sig dels genom naturreservat vilket innebär att det finns restriktioner kring skoterkörning runt vissa områden. Det var en anledning till att arrangörerna inte gick ut med att spåra igen trots att alla spår i stort sett var igensnöade redan efter ca 5 – 10 kilometer in i loppet. Inledningsvis var de första 40 kilometerna relativt enkla. Det var milslånga flacka sträckor över Lilla Luleälvens sjösystem för att sedan slingra sig upp i fjällkanten längs dalgångar.

Vid stationen Randijaur (40 km) fanns det bara varmt vatten, allt tilltugg var slut. Troligtvis hade inte arrangörerna beräknat att det ihållande snöfallet skulle kräva extra energi för motionärerna. Jag passerade Majves (50 km) – Granudden (60 km) – Tjåmotis (70 km) – Sågudden (80 km) och Njavve (90 km). Nu började klättringen rejält i flera kilometer och sedan kom de efterlängtade utförslöporna i kraftiga höger och vänstersvängar – det var störtlopp med längdskidor. I de snabba utförslöporna mötte jag snöskotern som varnade mig för att nu kommer eliten. Eliten hade redan passerat vändpunkten Årrennjarka – 100 kilometer och var nu på väg tillbaka. Äntligen fick jag möjlighet att praktiskt använda mina nyvunna kunskaper som jag kämpat med i backarna på Bredfjället i Ljungskile – att kliva ur spår i hög hastighet i nerförsbackar. Eliten skulle upp – och jag skulle ner i ett och samma spår.

Milen mot Årrenjarka (vändpunkten 100 km) – översättning från samiska betyder det Ekorre udden – var den vackraste och längsta milen jag någonsin gjort på skidor. Klockan var ca. 17.30 och solen sänkte sig bakom fjällvärlden. Framme vid vändpunkten tog jag av mig skidorna och satte mig ner i sametältet (Kåta) framför elden och åt och drack allt jag som serverades från menyn; två tallrikar köttsoppa, gel i olika smaker, kaffe, sportdryck, saltgurka, blåbärssoppa, två ostsmörgåsar, två energidrycker och dessutom en kanelbulle. Med nya krafter och extra varmt underställ och pannlampan placerad på huvudet – började äventyret tillbaka. Det var samma väg tillbaka som jag hade kommit.

Först var det Njavve (110 km), sedan kom jag till Sågudden (120 kilometer) och Tjåmotis (130 kilometer) – och jag minns inte hur – men jag lyckades hålla mig uppe i alla backar. Station efter station. Mellan Tjåmotis och Granudden (140 kilometer) kom krampen i uppförsbackarna. Nu hade jag svårt med att hålla värmen i kroppen speciellt i utförslöporna. Varningsskyltar påpekade att jag skulle se upp för kommande skidåkare från motsatt håll – det var ju ingen risk för mig. Jag var ju helt ensam ute i skogen. Vad jag inte visste då som jag fick reda på efteråt var att jag även var sist ute totalt i hela loppet. Mellan Granudden (140 km) och Majves (150 kilometer) gav jag upp. Krampen var ett faktum och jag kunde inte just då förflytta mig en enda meter.

Erfarenheter och upplevelser

Jag beslutade mig för att bryta loppet efter ca 150 km. Jag har dels lärt mig att man inte kan förbereda sig för allt och det man minst anar kan ske när som helst. Min upplevelse av loppet är fortfarande totalt magisk på många olika sätt – som att tex åka skidor i mörkret i den lappländska skogen. Nordenskiöldsloppet är inte bara en fest för skidåkare i en fantastisk fjällmiljö. Det handlar även om att få uppleva och få ta del av den lappländska djur och naturlivet tillsammans med den samiska kulturen – och såklart alla fantastiska människor som jag har mött på resan. Jag fick även uppleva på distans och se en ren som sprang i den lappländska fjällvärlden.

Det är självklart att jag kommer jag att stå på startfältet igen den 13 april 2019 (Preliminärdatum för nästa års Nordenskiöldslopp) för ett nytt försök. Dels är jag sugen på revansch men jag är ju fortfarande nyfiken på vad är Vätternrundan är i jämförelse med världens längsta arktiska skidlopp på 220 kilometer?

/Karin McKee

 

 

X